Granlands Reguljära Armé

Granländska armén rekryterar. Brev: Johan Fors

Den Granländska armén rekryterar under något ofrivilliga former. Brev: Johan Fors

Granlands Reguljära Armé

”Farväl till vännen jag har kär
Och vänta med hjärtat lätt

Om Gud så vill så ses vi än

När jag segrat för ära och rätt
För när jag står i ledet klar
Och pilar i luften skär
Ja, då minns jag att jag gör dig stolt

Som Granländsk Reguljär”

En visselpippa ljuder på avstånd. Sedan inträder en stund av tystnad, så långsamma dova steg. Snart växer ljudet. Stegen mångfaldigas, tempot ökar. Det dova ljudet är nu ett dån. Det är dånet av tusentals stövlar som marscherar fram, fram över Ala Rikes gräns. Det gröna och vita banéren är våta av regn, soldaternas ansikten under mössorna är sammanbitna. Så hörs någon ropa ”för Gud och Granland!” Det sammanbitna ansiktet bryts upp i ett leende: den stolta Reguljära Armén marscherar igen!

Vision

Reguljära Armén är världens främsta stridande styrka, men år av krig har tärt på dess soldater och många står nu och väger på gränsen för vad ett mänskligt psyke klarar. Reguljära Armén består av en stukad samling människor: yrkessoldater som många gånger tog värvning för sin fosterlandskärlek men som efter år av krig brutits ned. Den sociala revolutionen i Granland lovade frihet och jämlikhet men för många har det inneburit nya förtryck och mångas familjer lever i en mycket osäker situation där deras söners och döttrars anställning i armén är det enda som upprätthåller deras levnadsstandard. I armén växer ett missnöje mot väbeln som styr landet, och man drömmer om en ny, starkare ledning. Soldaterna i den granländska armén älskar visserligen fortfarande Granland men livet präglas allt mer av kampen för att överleva, veteranerna har blivit förhärdande och den enda trösten ligger i religionen och kamraterna. Väblens styre över armén blir allt mer drakoniskt och det ligger en närmast kafkaesk stämning över armén. Alla är rädda att hamna i väbelns våld. Reguljära Armén präglas av att befinna sig mitt i en stor social förändring som kanske lovar en bättre framtid men också sliter sönder de gamla band som gav tillvaron stabilitet. Allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras i den granländska armén.

Introduktion

I nästan 500 år har den Reguljära Armén funnits. Soldaterna är anställda och en hög grad av professionalism präglar armén. Tidigare styrdes Reguljära av adeln och de var enbart dessa som kunde bli officerare, men sedan väbelns maktövertagande är dessa poster öppna för alla och i takt med att kompetens går före börd har många officerare byts ut. Reguljära Arméns huvudsakliga uppgift historiskt har varit att agera ordningsmakt och byggnadsarbetare ute i Granlands revir, men sedan väbelns statskupp har denna syssla tagits i från dem. Nu är det enbart en stridande armé. Rekryteringen till armén sker lokalt och de soldater som strider tillsammans har oftast vuxit upp tillsammans. Det har skapat en starkt känsla av hemtillhörighet i armén.

Armén är organiserad i kårer som utgår från Granlands fjorton län. Soldaterna i den reguljära armén är disciplinerade och vältränade, den militära hierarkien är stark. Soldaterna som tar värvning i armén är ofta yngre syskon i hantverkar- och bondefamiljer som inte kan följa i sin föräldrars fotspår. Det var åtminstone så förr, men nu tar allt fler egendomslösa från Granlands växande städer värvning för att överhuvud taget överleva.

Sedan krigets start präglas livet i den granländska armén av en hård verklighet där soldaterna pressas till bristningens gräns. De är numerärt underlägsna och drivs hårt av väbeln som utan större militär kunskap ofta kräver omänskliga resultat. I takt med att kriget hårdnat har också rekryteringen till armén blivit mindre ortodox och i Norra Granland blir tvångsrekryteringar allt vanligare.

Historia

Tidig historia

Olof Blomqvist

Två skadade reguljära ur Hökköpingskår efter striden om Uggleskog 1171 AG. Olof Blomqvist

I de turbulenta efterdyningarna av den Granländska reformationen såg Dalhem sin chans att utöka sitt territorium. Mot slutet av år 549, knappt två år efter krigets utbrott, nådde fienden fram till Duvköpings murar och inledde belägringen. Kungaparet hade valt att inte evakuera, och försvaret var förbittrat, trots att nederlaget var nära förestående.

I denna mörka tid samlades de elva stora släktena i hemlighet på stadshuset i Hökköping för att diskutera Granlands framtid. Där enades de om att det Granland som de sett växa fram ur reformationen var något önskvärt, och att det nu hotades av Dalhem. Därför skrev de alla på ett dokument som kom att bli berömt som Hökköpingmanifestet, där de förband sig att ställa alla tillgängliga resurser till förfogande för att besegra den gemensamma fienden Dalhem. Under namnet Granlands Enade Folkhär och med det gemensamma grön-vita baneret besegrades den dalhemska armén. Granlands Enade Folkhär hölls samman under de granländska krigen, men enligt Hökköpingmanifestet skulle armén upplösas när hotet ansågs tillintetgjort.

Efter fredsuppgörelsen år 552 krävde familjerna mer mark och rätt att beskatta marken av kungaparet. Kungaparet stretade emot men mot slutet av år 554 grundades Granlands Reguljära Armé efter tinget i Duvköping. Där förnyades Hökköpingmanifestet till Duvköpingsprotokollet, som gav de elva släktena adelstitlar, laglig rätt till stora områden baserade på folkmängd, samt rätten att beskatta invånarna. I gengäld skulle varje familj upprätta en armékår och hålla ett visst antal soldater redo att ingripa i landets försvar. Armékårerna styrdes av adelsfamiljen, men de fick sina order direkt från hovet. Den nya armén skiljde sig ytterligare från den förra i och med det nationella gradsystemet, som gav en officer auktoritet baserad på grad och inte på familjetillhörighet. Den gemensamma uniformen var till en början gul, men efter ett tag bytte alla kårer utom Duvköpings till den grön-vita eller helgröna rocken. Så skapades den Reguljära Armén.

I krigen mot Ala Rike under 800-talet var Reguljära Armén avgörande för segern och berättelserna om hjältarna i dessa krig berättas fortfarande. Förutom detta ärofulla krig har soldaternas vardag präglats av det vardagliga livet i reviret. Fram tills Ala Rikes invasion av Norra Granland.

Modern historia

När Riket 1172 invaderade Granland var Reguljära Armén oförberedd och responsen kom långsamt. Det gjorde också att Ala Rikes trupper hann tränga djupt in i Granlands kärnland innan motoffensiven kom. Det var ett trauma att invasionen kunde tränga enda fram till Näbbeborg. Under hårda och blodiga stridigheter drev Reguljära Armén tillbaka Rikets trupper och de naiva sydgranlänningar som skickats till fronten förvandlades snabbt till förhärdade krigare. Under hösten 1172 genomför väbeln sin revolution.

Våren 1173 var läget i armén allvarligt och flera myterier skedde, motståndet mot väbeln blev så hårt att de återgav viss makt och självstyrande till armén. Men trots det stora traumat som de tidiga förlusterna innebar förvandlade kriget Reguljära Armén till en fullfjädrad styrka. Hösten 1174 började de första planerna på en invasion av Dalhem skissas upp och våren år 1175 tågade den granländska armén över gränsen.

Det motstånd de möte var chockerande, den tidigare dalhemska ordningen bröt samman men ur denna växte snabbt den Heliga Armén fram. De granländska soldaterna slogs på okänt territorium och särskilt nordgranlänska tvångsrekryter, så kallade ”gökungar”, dog som flugor. Även den gamla adliga officerskåren dog i snabb takt och ersattes av nya talangfulla befäl. Under hårda påfrestningar trängde sig granländsk trupp ända fram till Dorrnoch, men där gick andan ur. Ett fredsfördrag slöts och Reguljära Armén övergick till att bli en ockupationsmakt i nya annekterade territorium längs med Granlands gräns. Ett lugn la sig återigen över armén.

Soldater kunde skickas hem på permission. Flera kårer blev utstationerade i det turbulenta gränsområden mellan Ala Rike och Granland där den måsländska revolutionen börjat plåga den lokala timmerindustrin. Konfrontationerna blev hårda och ordern från högre ort var att döden var det bästa för revolutionärer.

Hösten 1178 var läget i den granländska ekonomin ansträngt och den nu mycket stora Reguljära Armén började innebära ett försörjningsproblem för staten, samtidigt som oroligheterna i Södra Granland blev allt större. Planer på en invasion av det Heliga Samväldet formerades hos väbeln och den militära ledningen. Senvåren 1179 kliver Hökköpings kår understödd av Kronebo kår och soldater ur Duvköpings kår över gränsen till Ala Rike i ett kraftfullt och aggressivt anfall. Ett nytt kapitel i Reguljära Arméns historia har påbörjats.

Organisation

Reguljära

En reguljära ur Södra Granlands kårer. Illustration: Olof Blomqvist

Den reguljära armén är uppdelad på 14 kårer om cirka 1500 soldater styck. Kårerna är organiserade länsvis och länen utgår från de fjorton största städerna i Granland, namnet på kårerna kommer också från namnet på dess län. Armén styrs av generalmarskalksparet Hanna Guldnäbb Hjalmarsdotter Vråk och Jakob Stålvinge Karinsson Vråk. De tio kårerna från Södra Granland styrs av generalparet Erika Svartnäbb Niklasdotter och Björn Koppardun Johansson, medan de fyra kårerna från Norra Granland styrs av generalparet Gustav Bläckvinge Stensson och Karina Silverklo Björnsson. Varje kår leds av ett överstepar och under dessa finns bataljoner som leds av majorer, kompanier som leds av antingen kaptener eller löjtnanter och fänikor som leds av fänrikar. När armén opererar i fält styrs trupperna av en stab. Generalmarskalksparet, generalparen och överstarna har alla egna staber och i övrigt styrs stabernas sammansättning och existens av huruvida truppen agerar på egen hand.

Den minsta militära enheten är roten och det är denna som tillsammans med fänikan är viktigast för soldaten. Varje rote består av åtta-tio personer och varje fänika av två-tre rotar. Det är i roten och fänikan som soldaten har sin hemvist, det är tillsammans med sina kamrater i roten som hen har fått sin träning och genomlevt kriget. Roten är soldatens familj. Det är inom fänikan som logistik och den basala kosthållningen sköts. Soldaterna inom roten kommer oftast från samma geografiska område och har inte sällan känt varandra sedan barnsben. När rotar blivit allt för decimerade slås de ihop.

Rekryteringen till armén sker normalt via rekryteringskontor ute i reviren. Soldaterna tecknar ett kontrakt på fem år och får sedan en grundläggande utbildning, numera inte mer en någon vecka, innan det skickas upp till fronten. De vanligaste rekryterna är ungdomar vars familjer inte har råd att ge dem någon utbildning eller arbete vid gården, en allt vanligare anledning är att familjen flyttat från landet till staden och därför förlorat sin medborgerliga privilegier. Med ett barn i armén får de dessa tillbaka.

Förutom de vanliga soldaterna finns andra, mer specialiserade, rotar inom varje kår. Dels finns tross- och förrådsrotar som sköter logistiken och utfodringen av soldaterna. Dels finns det rotar med sjukvårdare vilka oftast är läkarstudenter som är tvungna att göra fälttjänst för att få ut examen. Andra specialiserade förband är musikrotar och även vissa rotar med mer specialiserad utrustning och funktion, exempelvis vissa rotar i Roshems kår som tränats att slåss i bergen. Väbeln har knutit ett allt starkare grepp om arméns organisation och ute i fält sköter de rättvisan, lönerna, soldaternas rättigheter och administrerar materialtillförseln. Väbelns makt har växt och de lägger sig allt mer i stabernas strategiska och ibland rent av taktiska beslut.

Södra Granlands kårer

Det finns tio kårer från Södra Granland. Det som kännetecknar de sydgranländska kårerna är soldaternas höga moral, den etniska homogeniteten och dess starka nationalism. Många av de som tog värvning innan kriget började gjorde det av en stor kärlek till Granland och denna starka fosterländska kärlek har präglat Södra Granlands kårer och dess officerare. I Södra Granland är den lokala rekryteringen viktigare än i Norra Granland och soldaterna i kårerna har nära relation till varandra. Soldaterna i dessa kårer är välutrustade och vältränade, det är något favoriserade i logistiken och får den bästa maten och utrustningen.

De flesta sydgranländska soldater är barn till bönder och det har satt sin prägel på kulturen i dessa kårer som många gånger är väldigt lantlig där den vardagliga religionen tillsammans med bondelivets många högtider firats mycket och gärna av soldaterna. Det granländska jordbruket har traditionellt varit en kollektiv kultur vilket har präglat soldaterna. Att så många är bönder innebär också att de senaste årens stora omvandlingar inom jordbruket där allt fler flyttat till städerna skapar stor oro och många oroar sig för sina familjer.

I det sydgranländska leden råder ett stort missnöje och många är förbittrade på väbelns styre. Allt fler har fått upp ögonen för översteparet i Duvköpings kår och då särskilt Bodil Nattsång Åsasdotter som visat på stor duglighet både i ledarskap och strid. Att hon sedan en gång började som fanjunkar gör inte saken sämre.

Norra Granlands kårer

trött gran

En sliten nordgranländsk soldat. Illustration: Olof Blomqvist.

Om de sydgranländska kårerna är organiserade, disciplinerade och välutrustade är Norra Granlands fyra kårer i mycket dess motsats. Norra Granland är geografiskt nästan dubbelt så stort som Södra Granland, men med hälften så stor befolkning. De nordgranländska kårerna är ofta sämre utrustade och moralen hos rekryterna är inte alltid den bästa. Där sydgranlänningarna ofta tagit värvning för sin stora fosterlandskärlek och ofta kommer från familjer med relativt goda ekonomiska resurser är de nordgranländska soldaterna snarare där för att nöden kräver det.

De nordgranländska kårerna är slitna och deras utrusning har mycket att önska, uniformerna är lagade och är inte sällan ärvda från äldre soldater. Den etniska heterogeniteten är stor och det finns många måslänningar och dalhemmingar i kårens led. Rekryteringen sker antingen som i Södra Granland via värvningskontor eller i form av kringresande väblar som mer eller mindre via tvång rekryterar soldater ur byar och gårdar. Den lokala förankringen är liten och många soldater kommer inte ens ursprungligen från samma län som deras kår kommer ifrån.

Människorna i Norra Granland är råbarkade och tärda av ett hårt liv bland skogar och nejder. Mycket djupt religiösa följer de Ordaves bud slaviskt, många är ortodoxt troende – till och med vissa officerare.

Duvköpings kår

Tung gran

Soldat ur Duvköpings kår. Illustration: Olof Blomqvist.

Granlands enda elitkår är Duvköpings kår. ”Duvorna” eller ”de gula” som de på grund av sin uniform brukar kallas av de övriga soldaterna är Granlands förnämsta trupper. Tungt rustade, med tvåhandvapen och med ett mod och en disciplin som sällan skådats krossar de fienden. Kåren leds av det legendariska översteparet Bodil Nattsång Åsasdotter och Egil Stoltenflykt Signesson. Duvköpings kår är kraftigt favoriserad och får alltid den bästa maten, den bästa utrustningen och prioriteras nästan alltid i logistiken. De får de finaste tälten och de bästa tältplatserna, visst ses det med visst avund av de andra soldaterna. Men de är ju ändå Duvköping, de är ju en av dem man vill bli.

Duvköpings kår är djupt nationalistisk. Soldaterna drivs av en många gånger fanatisk nationalism och Granlandskärlek. Att de är den bästa truppen vet soldaterna och attityden mot övriga Reguljära kan vara både dryg och nedlåtande, dock hyser de den största respekten för andra kårers officerare. Soldaterna i Duvköpings kår är inte direkt några renlevnadsmänniskor, det festas gärna och rejält. Många har ganska stora ekonomiska resurser och kan unna sig det lilla extra i fält.

Rekryteringen till kåren sker dels i staden Duvköping men också från andra kårer vilket gör att soldaterna i Duvköpings kår har en spridd geografisk härkomst – det är dock ovanligt att se nordgranlänningar i leden. Den lokala identifikationen är låg, men identifikationen med kåren är desto större och de som kommer in i kåren lär sig snabbt vad de innebär att vara en Duvköpingsbo. Kåren är religiöst och etniskt mycket homogen, det är närmast omöjligt att gå med om man inte är granlänning och reformert.

Utrustning

Den granländska reguljära soldaten bär alltid uniform. Uniformen består av en ärmlös yllerock som antingen är grönvit om du tillhör någon av de sydgranländska kårerna, grön och du tillhör någon av de nordgranländska eller gul om du tillhör Duvköpings kår. Rocken bärs alltid med en grön mössa. Vanliga soldater bär en slags pillerburksmössa medan officerare bär en grön plattbarett. Uniformen är soldatens i särklass viktigaste plagg och det enda som armén garanterat tillhandahåller. Uniformen ska vara ren och snygg, skador som uppstår i strid ska enligt reglementet lagas direkt. Övriga kläder och skor måste soldaten tillhandahålla själv. Dessa kläder är oftast av praktiskt och slitstarkt snitt: hosor, yllerockar, linneskjortor och så självklart ett par rejäla läderkängor eller stövlar. Många soldater väljer att köpa kläder i Granlands färger: grönt och gult.

Armén tillhandahåller även vapen och den vanliga soldaten strider antingen med eggvapen och droppsköld eller med armborst. Användandet av armborst är mycket utbrett, särskilt i de sydgranländska kårerna där pilbåge mycket sällan används. Stångvapen används inte i lika stor utsträckning som övriga vapen, bland kårerna i Norr Granland är det dock relativt vanligt – ungefär lika vanligt som droppsköldar och armborst. Alla soldater ska kunna använda alla vapen och vapnen delas oftast av fänikans alla soldater. I Duvköpings kår används sällan sköld utan de föredrar tvåhandsvapen eller stångvapen.

Rustning används av alla granländska soldater. Förutom den närmast obligatoriska hjälmen – oftast kittelhatt eller annan hjälm som tillåter god syn – bär alla soldater gambesoner. För många räcker detta, särskilt bland fattiga soldater i de nordgranländska kårerna, men har soldaten lite extra pengar köper de ofta en ringbrynja och plåthandskar. Sedan manufakturernas inträdde gjort plåt allt billigare är det även vanligt att se granländska soldater med bröstharnesk. De soldater som tjänat mest eller oftast står i främsta leden bär också plåtaxlar och underbensskenor.

Duvköpings kår bär tung plåt, oftast av modernt snitt alltså rustning i helplåt. Vissa veteraner och fattigare soldater bär ringbrynja med lamellharnesk utanpå. Många soldater har två vapenrockar, en för vardagsbruk och en för att ha utan på rusningen – oftast av lite enklare snitt och inte alltid i ylle.

Livet som soldat

Olof Blomqvist

Skylt mot Norra Granland. En vanlig syn för de sydgranländska soldaterna på marsch mot gränsen. Illustration: Olof Blomqvist.

Gud, Granland och kampen för att överleva präglar livet i den granländska armén. Livet i armén pendlar mellan ett vardagligt lunk präglat av rutiner och intensiva och kaosartade perioder fyllda av strider och snabba plågsamma marscher. På ytan kan den av rutiner präglade vardagen te sig enkel: morgonuppställning, exercis, utrustningsvård, middag, spaning, vila, mer exercis, kvällsmål och kvällsuppställning. För många soldater kan dock denna till synes enkla vardag vara nog så plågsam: traumatiska minnen, trötthet och en stort mått av antipati mot hierarkier och uppblåsta officerare finns. Rädslan och oron för de där hemma är ständigt närvarande.

För den granländska soldaten finns egentligen bara två lägen sedan kriget bröt ut: strid eller förberedelse på strid. Eftersom ingen människa klarar att leva i en ständig väntan på urladdning så försöker de hitta mening i det lilla. För många blir religionen en viktig källa till tröst, dessa människor gör allt för att uppfylla alla Ordaves bud. För andra blir istället en brinnande nationalism ett sätt att ge vardagen mening. För många handlar det mer om att skriva ett extra brev hem, eller kanske något så enkelt som att bemästra ett spel. För åter andra kanske det räcker att bara brodera något vackert. Något som nästan alla soldater gör är att gnälla på officerare och väblar – åtminstone så länge dessa är utom hör håll.

Det granländska fältlivet präglas av många ritualer. Dels finns morgon- och kvällsuppställningarna där böner bes och väbeln håller tal om nationen och revolutionen, och där prästerna predikar om vikten att hålla sig till Ordaves bud och där medaljer delas ut. Inte minst är det vid detta tillfälle som soldaterna får sin post. Postkorrespondensen fyller en mycket viktig funktion för soldaterna som ofta lider av svår hemlängtan. Fester är vanligt förekommande och förutom firande av födelsedagar och andra mer eller mindre meningslösa bemärkelser firar armén gemensamt flera högtider. Dessa spelar en stor och viktig roll för soldaterna och det är tillfällen många längtar till.

Religionen i soldatens vardag

Religionen intar en viktig och central roll i alla granlänningars liv. Att uppfylla Ordaves fem prövningar är den viktigaste livsuppgiften. För de flesta granlänningar hålls det första, andra och tredje provet som högst och familjelivet intar en central ställning. För soldaterna i fält blir verkligheten annorlunda, många soldater är visserligen både förlovade och ibland gifta men familjen är långt bort. Att sträva efter talet två blir mer abstrakt och handlar mer om att jobba i par eller använda två som symbolik. Att uppfylla det första budet är enklare och de finns en prestige i att vara en av dem som jobbar hårdast. Det fjärde och femte budet intar i armén en viktigare ställning än i det civila livet. Många bikter och predikningar kretsar kring mod och behovet av att möta döden utan rädsla.

Prästerna har en viktig roll i soldatens vardag och förutom bönen på uppställningen fungerar de som soldaternas andliga vägledare. Bikten är för många ett helt avgörande lufthål och prästerna har fullt upp med att prata med soldater, vissa soldater kan i perioder bikta sig flera gånger om dagen.

Den reformerta tron har utvecklats mot att betona nationens samhörighet med Gud och för många har detta blivit ett sätta att stärkas i sin tro. Att strida för Granland blir då ett sätt att strida för Gud och för många nyexaminerade präster är detta en viktig tematik i predikningarna.

Väbeln

Uppställning framför väbelsdepartementet. Teckning: Olof Blomqvist

Uppställning framför väbelsdepartementet. Illustration: Olof Blomqvist

Den granländska byråkratin befolkas av väbeln. Väbeln är en statlig tjänsteman som både utgör den lagstiftande, den styrande och den dömande makten. Deras styre genomsyrar hela det granländska samhället. I fält sköter väblarna främst rättvisa: de utreder och dömer soldater som bryter mot lagen. De har också viktiga administrativa funktioner genom att de betalar ut soldaternas sold och sköter tillförseln av materiel. De för också register över soldaterna och utfärder dödsattester och tar beslut om de pengar som betalas ut till en soldats familj när denne dör. Väbeln fyller också en mycket viktig moralisk funktion och de håller soldaterna i ett järngrepp. Ständigt påminner de dem om den vackra revolutionen och vilket lyckligt folk granlänningarna är.

Väbeln har lärt sig att följa lagen och de byråkratiska systemen kan ofta ta kafkaeska uttryck. Soldater som felaktigt får dödsattester utfärdade över sig, döda soldater som inte får någon dödsattest. Brev som inte läcker genom censuren eller bara anklagelser om förräderi som inte alltid har en klar källa. Väbeln har allt mer lagt sig i det militära arbetet och kräver resultat som inte går att leverera. Missnöjet har därför växt inom armén och det håller på att koka över.