Heliga Armén

Legionärer

Legionärer som plundrar.

Heliga Armén

”Lämna mig. För Gud, dräp dem alla!”

- Prefekt Prior Jakob Vaksammer vid förlusten av hans ena öga i slaget om Uggleskog, år 1173.

Sagorna berättar att vid tider av kätteri och hot mot Guds bo skall ett ljus resa sig i kamp för det sanna och det rätta. När så Guds folk lider som mest vandrar de äldre till de gamla platserna och avtäcker de gömmor som sedan urminnes tider vilar med sitt innehåll – de röda och vita standarden och rockarna för Guds första och sista försvar. Iklädda malätna rockar och sönderrostade hjälmar ger sig de äldre av till de heliga platserna och avtäcker där de gamla tjärade fyrbåk – som i Guds namn tänds för att sända att kall till världens alla hörn. Ett kall på den Heliga Armén.

I Guds år 1174 AG gick så budet över den Norra världen – Gud behöver dig! Den Heliga Armén har för fjärde gången rest sig i försvar av den enda sanna tron emot den Granländska ormen! Kom ni rättrogna av världens folk, den Penitentiska tron och Guds Heliga Armé erbjuder er syndernas förlåtelse!

Vision

Foto: Torbjörn Wahlberg

En penitentisk auxilia som botgör sina synder. Foto: Torbjörn Wahlberg

Den Heliga Armén kan enklast beskrivas som ett halvt organiserat folkuppbåd som i bästa fall kan rikta sina legioner åt samma håll. Folkuppbådet är fullt av gamla tjuvar, legosoldater och mördare blandat med fundamentalister och rena galningar som alla i varierande grad kämpar för hoppet om personlig frälsning eller vinning. Mycket få regler finns och vad som är rätt eller fel är ofta flyktigt då den enda formella makten, Det Penitentiska Prästerskapet, sällan lägger sig i soldaternas beteende om det inte bedöms som hädiskt. Livet i den Heliga Armén är en psykadelisk feberdröm där fram är bak och det gamla ses som nytt. Alla soldater lever i varierande grad från minimal till fullständig underkastelse inför det kollektiva vansinne som är den fjärde Heliga Armén.

Introduktion

Den Heliga Armén är en löst sammanhållen här som rent praktiskt saknar ett centralt ledarskap. Dess styrka ligger i den moraliska seger de ofta vinner bland bönder och borgare i Norra världen och det faktum att de till denna dag är den största militära organisation som någonsin existerat. Med i skrivande stund trettiosju aktiva legioner är Heliga Armén i praktiken den enda makten i det vidsträckta landområdet som sedan år 1177 kallas för Heliga Samväldet.

En i grunden Penitentisk organisation accepterar den Heliga Armén alla trosuppfattningar utom den Reformerade och accepterar alla rekryter, oavsett tidigare bakgrund, kultur eller ursprungsland. Genom att svära evig trohet till den Heliga Armén och den Penitentiska tron förlåter Gud alla synder – detta är den Heliga Arméns främsta propagandainstrument, vilket används friskt för att rekrytera människor som inte kan finna någon annan plats i världen. Mördare, våldtäktsmän, förrädare och alla världens utstötta tar plats i den Heliga Armén tillsammans med fundamentalister och gamla legosoldater. Alla vars enda egentliga talang och möjlighet i livet är att såra och dräpa andra människor.

Historia

Legionärer

Illustration från krönikan ”Den tredje Heliga arméns tid”.

Den Heliga Arméns anor går så långt tillbaka som till det gamla Örnemark långt innan år 0, då kejsarparet skapade ett imperium med hjälp av den Första Heliga Armén. Många hundra år senare expanderade kejsardömet norrut och skapade de provinser som sedan blev Dalhem, Granland och Ala Rike. Med hjälp av den Andra Heliga Armén besegrade man och konverterade det folk som då bebodde de områdena och vars ättlingar idag kallas Måslänningar. I modern historia minns man den tredje Heliga Armén som för lite mer än hundra år sedan samlades för att slåss mot de hedniska folkslagen Kaderna och Vråkerna i den del av världen som idag kallas Vråkland.

I den Heliga Armén talar man om att man är förkroppsligandet av inte bara Guds vrede på jorden, utan alla de tidigare Heliga Arméernas. Den Heliga Armén är tidlös menar man. Men i själva verket har man mycket lite gemensamt med de tidigare arméerna förutom faktumet att man slåss med Gud som främsta incitament och att man fortfarande använder sig av den gamla kejserliga indelningen med Legioner, Centurior och Miliser. Färgen röd och vit tillkom egentligen först under den tredje Heliga Armén, och detta eftersom att de färgerna symboliserade Ala Rike och Exultantparet. Relationerna till de tidigare Heliga Arméerna är med andra ord enbart spirituell och filosofisk. Myterna och sagorna är just det; myter och sagor – och verkligheten är långt mycket smutsigare och ärelös.

Den fjärde Heliga Armén skapades på initiativ av Ala Rikes armé två år efter invasionen av Granland (år 1174 AG) i syfte att samla stora mängder soldater för att försvara sig emot den Granländska invasionen av Dalhem; där Ala Rike och Dalhem vid tillfället kämpade tillsammans. Efter den Granländska segern över den Dalhemska kronan ockuperade och annekterade den Heliga Armén stora delar av Norra Dalhem i syfte att ”skydda det” ifrån Granländsk trupp. I själva verket rörde det sig däremot om en expansion utav Heliga Arméns makt.

Efter att Granland segrat och annekterat betydande delar av östra Dalhem skrev Heliga Armén och Granland under en mycket bräcklig fred (vintern 1175 AG). Men även om freden blev längre med Granland kallades den Heliga Armén snart norrut för att bekämpa det fälttåg som startats av de kätterska Kaderna mot de sanntrogna i Vråkland. Vita Vingarna skrev desperat under en förnedrande maktförflyttning när de bad om den Heliga Arméns hjälp, vilket ledde till att det Heliga Arméledda försvaret av Vråkland kom att kosta dem dyrt. Det kaderska fälttåget stötte på ett bryskt slut när de mötte den stridshärdade Heliga Armén i Slaget om de sju kullarna under sommaren 1176.

Heliga Arméns fälttåg i Vråkland varade under resten utav år 1176, och mot vintern samma år var de sista kätterska byarna brända, långt ut i västra Vråkland. Heliga Armén hade vunnit en lättvunnen seger vid Slaget om de sju kullarna och spenderat resten av året med att jaga ner resterna av den kätterska hären, plundra byar och i övrigt leva gott på Vita Vingarnas bekostnad. Mot våren 1177 skapades det Heliga Samväldet efter att Vita Vingarna fått avstå all värdslig makt i Vråkland till fördel för det lokala Penitentiska Prästerskapet, som stöds av den Heliga Armén.

Sedan 1177 har Heliga Armén legat i fred och tillsammans med det Penitentiska prästerskapet stärkt den Penitentiska trons makt och grepp över det Heliga Samväldet. Vissa av soldaterna har rest till Måsland för att kämpa med den Måsländska frihetsrörelsen emot den Granländska ockupationen, men den större delen av Heliga Armén har på olika sätt överlevt på andra och blandade sätt. När krigshotet från Granland igen blev ett faktum under våren 1179 rustade legionerna åter och förberedde sig på en fortsättning av kriget mot dess enda sanna fiende – den Granländska Reguljära Armén.

Organisation

Heliga Arméns trettiosju legioner innehåller mellan några hundra och flera tusen soldater styck. Armén som helhet saknar som tidigare nämnt ett centralt ledarskap, men ett de jure (formellt) ledarskap finns i form av det Penitentiska prästerskapet och Exultantparet som tillsammans beslutar det håll den Heliga Armén skall marschera åt och vad de ska göra. Generellt sett tar sedan legionerna själva sina beslut med hjälp av sina olika styrande organ. En organiserad logistik eller strategi för armén som helhet saknas på det stora hela och de är mer att jämföra med ett folkuppbåd än en armé.

SoldaterDär armén som helhet tycks ineffektiv är däremot legionen som organisatorisk enhet förvånansvärt mångsidig. Heliga Arméns ledarskap bygger på kollektivets respekt för sina ledare och deras vilja att följa dem, ledare byts ofta ut när dessa av olika anledningar tappar sitt stöd. Av denna anledning är de militära ledare som finns inom en Legion ofta väl respekterade och uppskattade då de reflekterar inte bara prästerskapets vilja utan även soldaternas.

Den minsta enheten i en legion kallas för milis. En milis består av fem till tjugo soldater och har ofta en blandad religiös bakgrund men ett gemensamt kulturellt ursprung som hålls samman utav en eller ett par starka ledare som kallas för Prefekter. Miliser är i sin tur en del av en Centuria. En Centuria leds utav ett Centuriepar som styr med prästernas stöd och således sitter på säkrare makt än Prefekter. Centurionerna är nästan alltid stridshärdade och erfarna soldater som svurit sig till den Penitentiska tron. Centurior i en legion har sällan någon gemensam kulturell eller religiös bakgrund (om än en gemensam geografisk ofta finns) och de hålls snarare samman av sin respekt och tilltro till legionens ledning. En legion styrs av olika organ, det varierar mellan legionerna. Vissa styrs utav ättefolk, vissa av präster och vissa av ett råd eller andra starka ledare.

Underhåll i form av betalning till legionärer samt mat och utrustning organiseras ofta på centurienivå. Vissa ekonomiska medel utbetalas av legionens styre som erhåller dessa på olika sätt, ofta från skatteupptäckt eller genom gåvor och bidrag från bönder, borgare och fint folk – men majoriteten av en centurias underhåll införskaffas genom att ta från civilbefolkningen i den mark man färdas igenom. Inskaffandet av förnödenheter är en stor del av livet som soldat i den Heliga Armén och sällan en trevlig sådan.

Legionärer och Auxilia

Foto: Torbjörn Wahlberg

Soldat i Auxilian. Foto: Torbjörn Walberg

I den Heliga Armén är man antingen legionär eller auxilia. Legionärerna börjar sin tjänstgöring i den Heliga Armén genom att svära sin trohet till sin legion och Gud, vilket symboliseras genom att sätta en mässingsspik i Centurians banér. För detta erhåller de betalning i penningar från Centurians kassa men är själva ansvariga för hushållning i form av rustning, vapen och förnödenheter. Auxilian kämpar utan betalning, ofta för att avtjäna ett straff, för ett heligt kall eller av andra orsaker vars enda gemensamma nämnare är att de kan tänka sig att göra det utan att få betalt. I en centuria så är fem eller sex av tio soldater legionärer, medan fyra till fem är auxilia.

För att få sätta spiken i banéret och bli legionär ställs ofta speciella krav. Vissa legionärsmiliser kräver en viss religiös övertygelse, andra ett visst ursprung, börd eller erfarenhet. De specifika kraven varierar mellan varje milis och/eller centuria men gemensamt är att många soldater tvingas till Auxilian av skäl som inte har med skicklighet eller utrustning att göra, framförallt religiös tillhörighet eller kulturellt arv påverkar. Aler och Dalhemmingar är överrepresenterade bland legionärerna, medan Måslänningar och Vråklänningar ofta tjänar i Auxilian.

Legionärerna är nästan alltid tyngre rustade och skickligare än Auxilian. De är i fokus vid striden, i lägret och anses överlag vara favoriserade av den Heliga Arméns kultur och styre. Auxilian har å andra sidan en viss favorisering från prästerskapet, framförallt det Penitentiska, som anser det vara fult att slåss för pengar framför Gud. Våld och osämja förekommer ofta mellan legionärer och auxilian i princip varje centuria.

Vita Vingarna

De Vita Vingarna är en religiös orden med sina anor tillbaka till den Tredje Heliga Armén, som frälste Vråkerna för lite mer än 100 år sedan. Fram tills nyligen hade de makten i Vråkland och styrde ifrån sina borgar, men sedan år 1177 AG har de fått avstå den till förmån för det Heliga Samväldet.

Vita Vingarna följer en avgrening av den Penitentiska tron som kallas för Esoterisk Penitentism, eller i folkmun för Esoteriker eller Esoterisk Ordaves. Esoteriskt troende lever efter en kodex med mycket strikta regler som om de följs garanterar en plats i Guds bo vid livets slut – dessa regler präglar majoriteten av de Vita Vingarnas liv. Återhållsamhet genom fasta och nykterism är en dygd liksom blind lojalitet och underkastelse inför Gud. Vita Vingarna stödjer inte den individualism som de moderna Penitenterna och den Heliga Armén förespråkar utan sätter stort fokus vid kollektivets plikt att ta hand om varandra – vilket även syns i fält och i strid. Vita Vingar hamnar därför ofta i konflikt med den Heliga Arméns soldater, men väljer att se det större i det Heliga Kriget och tiger därför om sina oegentligheter.

De Vita Vingarna är generellt sett högt aktade och har egendomar i stora delar av den Norra Världen. På dessa egendomar bedriver de bland annat klosterverksamhet och välgörenhet för de fattiga, de sjuka och de oönskade. Många i den Norra Världen har haft en nära släkting som fått hjälp av de Vita Vingarna vid tider av nöd, eller som i hemlighet lämnat bort sitt oönskade barn till dem.

De få krigare som mött de Vita Vingarna i strid lever sällan att berätta om detta. Syskonen i de Vita Vingarna lägger stor vikt vid Ärlans Prov (Lycka och välgång tillfaller dem som arbetar hårt) och tränar därför hårt och länge inför strid. Detta i kombination med 100 år av irreguljär krigsföring mot Kaderna i Vråkland har resulterat i krigare med erfarenhet långt utöver det vanliga. Fromheten och återhållsamheten som annars så tydligt präglar deras liv byts i strid snabbt ut mot ett fruktansvärt raseri när de vitklädda krigarna stormar fienden i Guds namn.

De Vita Vingarna är sedan länge allierade med den Heliga Armén och efter nyheterna om den kommande Granländska invasionen av Ala Rike har flera av Vingarnas syskon rest för att ansluta sig till det Heliga Kriget. Formellt sett är de oftast anslutna till den Heliga Armén som legionärer, och får som dessa även sold, men alla vet att de är så mycket mer än så. De är ett tecken på att Gud verkligen är med oss.

Prästerskap och religion i den Heliga Armén

Den Heliga Arméns ledare är i princip alla Penitentiskt troende och för att göra karriär i den Heliga Armén är detta i praktiken ett krav. Trots detta är knappt fyra av tio soldater i den Heliga Armén Penitenter vilket har lett till att prästerskap finns närvarande både från den Penitentiska och de två Ortodoxa trosuppfattningarna. Även Vita Vingarnas egen form av den Penitentiska tron, den så kallade Esoteriska, finns ofta representerad.

Gudstjänster, böner och den praktiska dogman för de olika religiösa inriktningarna varierar men alla olika former praktiseras i den Heliga Armén. Av denna anledning har det blivit praktiskt att låta de flesta prefekter och centurioner vara soldater istället för präster. Det är mycket ovanligt med stridande präster, utan dessa är istället ständigt närvarande med sina religiösa budskap och plikter samt påminner soldaterna om uppmaningarna från Exultantparet och Heliga Armén i övrigt. Man kan se prästerskapet som den grupp som sammanlänkar centurierna och legionerna med varandra både logistiskt och spirituellt. Prästerskapet är det lim som håller samman den Heliga Armén, och bland dessa är det framförallt de Penitentiska som håller hårdast.

Den Penitentiska tron är starkast i den Heliga Armén och dess prästerskap och utövare har lagt basen till de gemensamma värderingarna och uppfattningarna. Alla andra religiösa inriktningar existerar i relation till Penitenterna, en relation som ofta kan vara svår och snårig och inte alltför sällan leder till dispyter och problem. Detta i kombination med att den Penitentiska tron erbjuder syndernas förlåtelse enbart genom att man svär sig till och utövar den leder till att många soldater förr eller senare konverterar.

Trots sina skillnader håller prästerskapet i den Heliga Armén samman och uppvisar en enad fasad gentemot soldaterna eftersom att alternativet skulle splittra hären. Heliga Armén hålls samman av att man har mer gemensamt än inte och att det Heliga Kriget och Guds vilja alltid måste sättas i första hand. Detsamma gäller för soldaterna, vilket också ofta behjälps av en ren vilja att komma överens och känna sig trygg.

Livet i den Heliga Armén

Flagellants

Penitentiska botgörare. En vanlig syn i den Heliga armén.

I den Heliga Armén finns människor från alla delar av Norra världen. En salig blandning av Aler, Dalhemmingar, Vråker, Måslänningar och en och annan Granlänning bidrar alla till den kulturella gryta som är livet i den Heliga Armén. Sånger, danser, traditioner och mat av alla dess former frodas och utvecklas. Även om en lätt rasism finns, mest att varje kultur har en stereotyp, förekommer förvånansvärt lite kulturellt hat – istället är de flesta soldaterna intresserade av och ivriga att lära sig mer om varandras kulturer. Detta bidrar till ett tydligt kamratskap framförallt eftersom att Heliga Arméns egen kultur innehåller tydliga inslag från hela den Norra Världens, vilket gör att alla känner sig välkomna på något sätt.

Vardagen i Heliga Armén präglas av vad som helst som kan hålla tankarna borta ifrån de erfarenheter och minnen man samlat på sig genom tiden samt det bisarra i att man faktiskt befinner sig i krig. Fester av alla dess slag är nästan dagligt förekommande och innefattar ofta grova alkohol och drogbruk kombinerat med dans, musik och gyckleri. Varken den Penitentiska eller Ortodoxa tron uppmanar till återhållsamhet och prästerskapet tar själva gärna en del av varje god stund. Alkoholism och andra missbruk är vanligt förekommande och ett stort problem i den Heliga Armén.

När festligheterna inte är närvarande är hårt kroppsarbete och religionen en stor del av vardagen. För alla trosuppfattningar är bön flera gånger per dag vanligt, ofta i samband med en predikan eller ceremoni.

Ordaves tredje och fjärde prov säger tydligt att man skall vara stark i sin tro och sitt bo (med bo menat hembygd, familj och sig själv). Av denna anledning når alla diskussioner mellan soldater från olika kulturer och religionsinriktningar för eller senare en mur av värderingar där man helt enkelt inte kan mötas. Därför håller man sig ofta borta från dessa samtalsämnen och har mer ytliga relationer till de soldater som inte är av sin egen kultur och religion, för att istället knyta mycket djupa vänskapsband med de som är. Ibland går det däremot inte, och då utbryter ofta slagsmål och dispyter som ibland kan pågå länge beroendes på de inblandades personlighet. Heliga Armén har inga regler kring detta, och prästerskapet bryr sig inte heller om det, utan det lämnas upp till de bråkande att själva lösa sina problem – om de löses alls. Detsamma gäller tvister och regler i övrigt. Ansvaret för ordning i lägret och rättvisa mellan människorna ligger på soldaterna själva.

Talet två

Ordaves andra prov berättar att talet två är att sträva efter. Därför är det mycket vanligt att människor utför arbete i par, eller ännu finare i ett par av ett par (alltså fyra), detsamma gäller för hur man placerar tält, äter mat och alla andra vardagliga detaljer i en soldats liv. Talet två genomsyrar livet i Heliga Arméns läger. Ordaves prövningar är de samma för alla religionsinriktningar och talet två ger därför en gemensam ståndpunkt om estetik och kultur som blivit väldigt viktig i den Heliga Armén.

Utrustning och utseende

Krigare

Illustration från ett verk om Vita Vingarna.

Den Heliga Arméns enda gemensamma utrustning är färgen rött. Alla soldater är skyldiga att i strid bära rött för att visa sin tillhörighet till den Heliga Armén. Av naturliga skäl har detta präglat färgvalen på kläder, tält, byggnader och i allmänhet de flesta pinaler, stora som små, som används av den Heliga Armén.

Vapenrockar, jutoner och drabbtyg (gambeson) är alla olika vapentyg som används för att visa sin tillhörighet till den Heliga Armén och det finns inget gemensamt snitt förutom att plagget hör hemma på överkroppen och skall vara rött. Även om flera miliser av praktiska eller kulturella skäl låtit sy upp liknande vapentyg används däremot inte ordet ”uniform”.

Förutom den framträdande färgen rött bär många soldater pilgrimsmärken och minnestecken för slag, vänner som stupat eller andra minnesvärda händelser. Utsmyckningar av alla former är vanliga, även på kroppen i form av örhängen och tatueringar (moderna piercings undantagna – håll er medeltida). Gemensamma utsmyckningar för miliser är även de vanliga, ofta i form av tungt utsmyckade fanor eller standard. Framförallt för legionärer.

Vanliga rustplagg för legionärer är drabbtyg med tillhörande bål och bröstrustning samt rusthandskar och hjälm. Lamellrustning och ringbrynja dominerar. Beväpning består ofta av små till medelstora sköldar och enhandsvapen i form av krossvapen såsom morgonstjärnor eller yxor. Även hillebarder och andra stångvapen är mycket vanligt. Svärd är dyra vapen och syns därför sällan – och då de syns är de korta. Överlag så är rustning sparsam och bärs enbart på utsatta eller livsviktiga platser – man brukar föredra flexibilitet framför rustning, men undantag finns.

Auxilian strider sällan i mer rustning än ett tjockt drabbtyg (gambeson), ett par rusthandskar och en hjälm. Det primära vapnet i de flesta situationer är ett rejält 10 fots långspjut kombinerat med en smal stickdolk. Visst användande av bucklare eller små sköldar förekommer, då gärna tillsammans med handyxor eller andra hugg eller krossvapen.

Båda bland Auxilian och Legionärerna används pilbåge och armborst; långbågar och armborst är dock dyra vapen – vilken märks på att de oftast används av legionärer och nästan alltid av erfarna veteransoldater som också bär rustning. Auxilian använder korta bågar och ibland en del äldre eller slitna armborst. De få armborst som finns i Auxilian bärs nästan uteslutande av veteraner.

De Vita Vingarna bär till skillnad ifrån den Heliga Armén aldrig rött, utan istället det dyra och benvita kläde som kännetecknar deras orden, ibland med svarta detaljer. De kämpar ofta iklädda välsmidda och heltäckande brynjehauberk eller lamellrustningar som bärs över dekorerade och välsydda drabbtyg. Smidd plåt förekommer sällan, och då endast som handskar eller hjälm. Detta kombineras ofta med sköld och långsvärd alternativt kraftiga pålyxor, hillebarder eller bilor. Även långbågen är vanligt förekommande.

Bland alla soldater i den Heliga Armén är den vanligaste hjälmtypen kittelhattar i olika utföranden. Men även hjälmar utan brätte samt med eller utan näsbrygga förekommer. Hjälmar med visir syns sällan utanför Vita Vingarna.