Kulturerna

Kulturerna

Vråkerna

Vråker

Många vråklänningar lever på jakt.

“Det är bara glöd kvar av elden och det ryker rejält om den sura veden, men det verkar inte störa den lilla gruppen som samlats kring den. De lyssnar trollbundet på en gammal krigare som i sång, dikt och tal berättar om fälttåget mot hedningarna. Hon visar upp en erövrad dolk av ben och berättar lågmält att det fanns en tid när även deras klan bar vapen de snidit av dräpta fiender.”

Vråkerna är ett enkelt och självständigt folk, avskilt från resten av Norra Världen både vad gäller avstånd och kultur. Vråkerna var de sista att omvändas till Ordaves, för knappt hundra år sedan, och de kämpade hårt och länge innan de böjde knä och lät sig konverteras till Pennitentisk Ordaves. Sedan dess har vråkerna varit angelägna om att visa sig trogna Gud och demonstrera sin skicklighet i krig. I Ordaves namn samlar de regelbundet krigarband som drar i strid mot de hedniska kaderna i norra Vråkland för att vinna rikedom och ära åt sina släkter. Liksom måslänningarna – ett folk som de delar mycket historia med – är vråkerna samlade i stora “släkter”. Vråkiska släkter är dock betydligt fler och mycket mindre än måslänningarnas, de är dessutom inte lika viktiga för deras identitet.

Det finns en ödmjukhet i det vråkiska folket. De vet att det inte var länge sedan deras förfäder var hedningar och det finns ett behov av att bevisa sin värdighet inför resten av världen. Det finns också en tacksamhet emot de folk som varit troende längre, för att de upplyst vråkerna och för att de låtit den gamla vråkiska kulturen leva vidare. Vråkiska ädlingar får ännu lära sig sina klaners dikter, kväden, sagor och sånger – även om berättelser om Ordaves långsamt tar över.

Världen har krympt för vråkerna. Allt fler klaner skickar sina krigare till Heliga Armén för att visa sin lojalitet till Gud och Ordaves, och för att vinna politiskt inflytande. Samtidigt har Heliga Armén närmat sig Vråkland. Förr kunde klanerna leva självständigt med endast ett löst styre från Vita Vingarna. Nu är de en del av Heliga Samväldet, på gott och ont. Heliga Armén gjorde av med mycket resurser i det senaste fälttåget mot kaderna, men de lämnade också efter sig vägar, ett postsystem och den nygrundade hamnstaden Vitehamn. För första gången är Vråkland verkligen en del av Norra Världen och framtiden ligger öppen. Vråkernas insats i kriget kan avgöra om de blir en kultur jämnbördig med alerna och dalhemmingarna – eller en fotnot i historieböckerna.

Måslänningarna

Måslänningar

Ett måslänskt gästabud.

“Sången slutar medan de bärgar ännu en drunknad ur älven. Arbetet fortsätter dock och över stranden ekar yxhugg medan två frivilliga utan ett ord drar upp liket på stranden. De två läser en kort bön innan de återgår till arbetet, allt medan arbetsledaren ropar åt dem att skynda på. Snart hörs åter sorglös sång över stranden.”

Måslänningarna är ett härdat och prövat folk – och på många håll föraktade. En gång var Norra Världen deras, tills Ordaves kom från söder och omvände de måsländska släkterna. Nu blir de kallade “nordgranlänningar” eller “sydaler”. Nu är de ständigt längst ner i heirarkierna, ständigt sist att få mästarbrev och ständigt fast med de hårdaste och farligaste yrkena. En måslänning är van vid att vara på botten. Många måslänningar har svårt att föreställa sig någon annan plats för dem och de gör sitt bästa för att glömma sorgen med sång, galghumor och mängder med fester.

Måslänningarna är ett splittrat folk. De är fördelade på sex stora stammar – så kallade släkter – med hundratusentals medlemmar och många måslänningar identifierar sig långt mycket mer som sin släkt än som måslänning. För många måslänningar födda i Granland eller Riket är det fosterlandet som är den viktigaste identiteten och de gör vad de kan för att passa in. För dem är “nordgranlänning” eller “sydaler” en roll de bär med stolthet. För den stora massan är det dock bara den närmaste klanen som är viktig. Många måslänningar följer ändå arbetet över landsgränserna och är allt för upptagna med att överleva dagen för att reflektera om tillhörighet.

Kriget har dock tvingat älvens barn att ta ställning. Gränserna har stängt för migrantarbetarna, priserna stigit och arbeten försvunnit. Armén – både Heliga och Reguljära – erbjuder dels en möjlighet att försörja sig men också en chans att bevisa sig. En möjlighet att visa världen måslänningars värde. Samtidigt brinner upprorets eldar där måslänningar tar tillfället i akt för att bilda ett fritt och självständigt Måsland vilket spär på misstron mot måslänningar i armén

Granlänningarna

Granland

Bild från ”Duvköpingsuniversitets historia” som illustrerar grundandet av Granland.

”Ett duggregn smattrar över taken och klockorna i Hökatorn börjar ringa. En stund av stillhet lägger sig, hammarklangen från Stenås styckebruk stannar upp. En fönsterlucka öppnas på ett av de höga smala husen, ut tittar en pojke och bakom honom hörs rösten av en myndig kvinna ’Sven tillbaka till bänken, du ska be inte titta ut genom fönstret’”

Det sydgranländska folket, oftast bara kallat granlänningarna, är ett strävsamt och stolt folk. Som barn av det land som slog sig fria från de gamla religiösa förtryckets bojor och skapades sig sin egen nation är granlänningen självmedveten och fri. Det är i Granland det nya börjar och detta vet de om. Det är här de fina universiteten finns, den förfinade maten och de stora konsterna. De är inte den vanliga granlänningens vardag, men hen känner stolthet i vetenskapen om att de land som födde den reformativa ordaves också födde urverket, operan och världens första lagbok. Granlands folk är stolta, de vet att det är bäst och de vet att de borde styra världen. Skulle bara alla folk förstå sitt bästa skulle också världen bli en harmonisk plats där ordaves bud skulle kunna få råda, skulle bara de där bråkiga folken i norr lägga ner sin vapen skulle Granland slippa bruka våld.

Den reformativa ordaves inriktning mot det strävsamma och fokus på det vardagliga livet och arbetet har gjort granlänningarna till ett folk som sätter sin till tro till arbetet och familjen. Det är i vanan och i vetskapen att man behövs och gör sitt bästa som de flesta granlänningar finner sin tröst och sin livsmening, man möts i den lilla gemenskapen kring templet och i familjens firande av de gemensamma högtiderna. För många granlänningar finns något heligt över den mark som är Granland. Det är ett nationalistiskt folk.

Sedan revolutionen när de gamla ståndsväsendet sveptes bort och ersättes med en ny frihet att kunna uppnå vad man vill men också kom med en drakonisk byråkrati och en samhällsapparat i stor förändringar känner sig många granlänningar hemlösa. Visst är man lika inför lagen och visst får ens barn en riktig skolgång men vad gör det när man måste flytta från hus och hem till smutsiga städer för att få sin utkomst? Vad gör det när den adliga makten och rikedomen bara bytes mot en ny, ägandets och manufakturernas rikedom och makt. Men för borgerskapet, granlands stadsbor, med en lång tradition av självstyre, är det en nya storslagen tid. Affärerna går som smör, den kraft och ambition som hörde dem till är lössläppt och makten är i deras händer. Ut med det gamla in med de nya är den granländska melodin.

Alerna

Riket

Den alerska ugglan är en mycket viktig symbol.

”När de slagit flickan blodig spottade de i hennes ansikte och gick tyst tillbaka till de åskådande prästerna. Synd accepteras inte och det bästa botemedlet är smärta – nu vet hon att inte ljuga. Medan prästparet leder barnen med de blodiga knogarna i bön släpper deras föräldrar den lögnaktiga flickans far, som gråtandes springer fram till sitt barn och snabbt knyter på henne hennes sjal.”

Alerna är ett kollektivistiskt och djupt religiöst folk. Det Alerska folket är ättlingar till de som valde att slå sig ner på den plats som nu kallas Ala Rike vid tiden för landets grundande – år 0. Om alerna döptes efter Ala Rike eller tvärtom minns ingen, men alla håller med om betydelsen av Ala Rike som ”platsen där aler bor”. För aler ser inte Ala Rike som ett land utan ser alla människor som ett folk under Gud – länder anses som i allra högsta grad flyktiga konstellationer som existerar utan Guds givna rätt.

Där andra kulturer sätter släkt, land eller hembygd i första hand sätter istället en Aler sin tro. Och trots den Penitentiska trons framfart i Ala Rike är den stora delen av befolkningen fortfarande strikt Ortodox, och så även den Alerska kulturen. Prästerskapets inflytande genomsyrar folksjälen och kulturen, som på alla sätt är nära sammanknuten med Ordaves och dess livsåskådning.

För att förstå den alerska kulturen behöver man inte se längre än Ordaves fem prövningar. Exempelvis berättar Ordaves första prov att lycka tillfaller den som arbetar hårt. En aler tolkar detta – och mycket annat – bokstavligt. Om du inte är lycklig är det för att du är lat, och det är ditt eget fel. Denna litterära och självbeskyllande tolkning av Ordaves genomsyrar det alerska folket.

Det andra provet berättar att alltid sträva efter två. Ingen annanstans i världen är detta så tydligt som i ett alerskt hem. Ingenting är udda, allting är i jämna par. Parkulturen är helt central – aler lever sina liv och utför sin arbetsdag i jämna par. Om en grupp består av fem personer kommer man bjuda en människa för att göra det till sex, eller sparka ut en för att göra dem till fyra.

I det tredje provet, och detta är det viktigaste provet för en aler, berättar Ordaves att du skall vara säker i dig själv, din familj och ditt bo. Detta tolkar alerna genom att sätta heder, stolthet och disciplin över allting annat – de vill känna sig säkra och av denna anledning är lögn, förräderi eller lathet de värsta synderna. Synder som alerna inte ens tolererar i sin närhet – istället är de kända för sin syn på synd som ett kollektivt problem. När människor syndat eller brutit mot de sociala koder som finns går ofta hela bygden ut för att tillrättavisa denna person, gärna genom att med våld slå ”vett” i dem. Medborgargarden som dessa uppstår ofta för att hålla folket i schack, och resultatet av deras framfart är sällan vackert. Man kan tydligt se hur den fjärde Heliga Armén skapats med detta kulturella uttryck som inspiration och man kan också tydligt se hur detta beteende även kommer ur det fjärde provet, som talar om att ha stolthet i din tro. Uttrycket ”Gud vill det!” är mycket kraftigt laddat och har stor effekt på en aler.

I det femte provet talar Gud om att ej frukta döden, ty den är en naturlig del av livet. alerna applicerar detta på hela livet, de får inte frukta eller sörja över det som är dött. Med dött även menat misslyckanden i livet, och här finner vi det som gör den alerska kulturen så förlåtande. Allt som sker är Guds vilja, även händelser du inte kunde råda över. Dina misslyckanden är en del av Guds plan, sörj inte – det är inte ditt fel. Med denna åskådning på livet, och förmågan att alltid kunna bikta och botgöra sina synder blir alerna ett folk som i sitt liv oftast har ett svar på livets frågor, och en metod för att hantera dem. Detta är den sanna styrkan i det alerska folket

Dalhemmingar

Dalhemmingar

För ett affärsinriktat folk likt det dalhemska är ett rättvisa lagar centrala.

”Tärningarna dunsar i bordet, det blir en etta och en femma. Hon som kastat tärningen reser sig hastigt, de ser ut som hon ska ta hela bordet med sig. Mannen mitt emot ryggar tillbaka – ser nästan skräckslagen. Så ändrar hon ställning, ett leende brister fram och hon lyfter sejdeln för en skål: ‘där hade du allt tur’ skrattar hon fram.”

Dalhemmingarna är ett individualistiskt folk – uppfostrade med tron om att man är sin egen lyckas smed. I det decentraliserade Dalhem har det alltid varit lätt att flytta sig på samhällets stege, både upp och när för både fattigdom och rikedom är ständigt närvarande. Ena dagen kan du dra in goda skördar och nästa dag kan du tigga längs med gatan. Kronans makt har aldrig sträckt sig långt i det stora landet, istället är det adeln som haft makten och denna har ofta varit slapphänt – de har varit nöjda så länge dagsverket gjorts och de kunnat leva livets glada dagar. I Dalhem är verkligen allt möjligt, konventionerna är få och uppfinningsrikedomen stor. 

Dalhemmingens högsta prioritet är dagens njutning, de är ett jovialiskt och livsglatt folk. De flesta är ortodoxt troende och för dalhemmingen, likt alla andra, spelar religionen en central roll i livet. För den ortodoxa dalhemmingen är det särskilt familjen som är viktig. Det är genom familjen som dalhemmingen når sin frälsning. Att arbeta hårt gör man för sin familj, att ta risker och inte frukta döden gör man för att familjen ska få det bra och det är familjens ställning som ingjuter stolthet i en. Dalhemmingarnas företagsamma anda kommer ur denna omsorg om familjen.

Dalhem är ett land i förändring. Hårt ansatta av kriget har många drivits från sina hem och många söker nu sin försörjning i de växande arméerna. Fattigdomen har brett ut sig och med den växer oron och upprorskänslorna. Flera ädlingar har sett sina ägor plundras eller ockuperas av svältande bönder och det har också slagit hårt på dalhemmingarnas självförtroende att nästan halva landet nu ockuperas av trupper från Granland eller den Heliga Armén. De företagsamma söker sig nu bort från Dalhem och söker sin lycka var den än kan finna den.